Vägen hit

Tanken kändes först lite för enkel.
Klart det finns någon hake, något som
gör att detta inte är möjligt. Eller?

Idén med elektrifiering av tunga transporter på motorvägar kom januari 2008. Anders Nordqvist följde debatten om en nödvändig utbyggnad av järnvägsnätet. Debatten var het. Alla var överens om att de tunga transporterna på våra vägar måste minskas, både ur miljösynpunkt, och ur samhällsekonomiskt perspektiv.

Det är inte lastbilarna som är problemet, utan
den diesel som lastbilarna drivs av.

Alternativet eldrift, som används i personbilar, är inget alternativ då batterierna skulle bli alltför tunga. Men, måste det vara så? Måste fordon som kör på våra vägar bära sin el med sig, eller skulle det gå att elektrifiera vägarna så att lastbilarna kan få el från ledningar under längre transporter? Tanken kändes som sagt lite för enkel. Anders kunde inte låta bli att fråga runt. Överallt möttes han av ungefär samma svar; – Vilken bra idé, – Nej det borde inte finnas några praktiska hinder för det. Debatten i media fortsatte. Problemen var de samma, och samma argument återkom från olika sidor. En rejäl utbyggnad av järnvägsnätet framstod snart som det enda alternativet, men det skulle kosta mycket pengar, och de utsläpp som arbetet med ombyggnaden medför innebär många års järnvägsanvändning innan det blir någon miljövinst.

Nu kunde inte Anders hålla sig längre,
om det inte finns några praktiska hinder för elvägar
är det en idé som bara måste utredas ordentligt!

Arbetet började med att introducera elvägen och den vägen har varit krokig. Vi har slängts mellan hopp och förtvivlan, men då vi aldrig möt ett seriöst argument varför elvägar inte skulle fungera har vi arbetat vidare. Dimensionerna på projektet avskräcker många, men idag känns det som våra tankar börjar accepteras av både beslutsfattare och industrin.

–Idén är jätte bra, men det är inte vårat bord.

Häng med nu, för det har varit många möten där vi presentarat Elvägar… I februari 2008 kontaktade vi ALMI i Gävle, som hänvisade vidare till ALMI i Söderhamn. Idéerna mottogs väl och vi fick kontakt med Lennart Olsson, kommunalråd i Söderhamn. Även han gillade iden och skrev till Kristina JonängNäringsdepartementet, som skulle kunna visa oss rätt. Kristina tackade för förslagen och hänvisade till Energimyndigheten och Lars Guldbrand. Där blev det stopp.
Samtidigt träffade vi Transportindustriförbundets VD Stefan Back som hänvisade till VINNOVA och Vägverket. Vägverkets miljödirektör Lars Nilsson var även han positiv och hänvisade till Inger GustavssonVINNOVA.  Men Inger ansåg att det inte var deras bord även om idén var bra. Hon hänvisade åter till Energimyndigheten. Andra kontakter under samma tidsperiod var Nutek Gävleborg och GDE, Gävle Dala Energikontor. Som övriga kontakter var de väldigt positiva till idén men hänvisade även de vidare.

Professor Harry Frank kunde trycka på rätt knappar.

Någonstans här insåg vi till sist att alla var positiva till iden men ingen ville riktigt ta i helheten. Projektet är stort och ligger på samhällsnivå. Och då tanken är ny finns det inte någon färdig instans som kunde ta emot oss. Vi måste ha en ny infallsvinkel och vi måste ha politisk och akademisk representation.
Våren 2009 träffade vi Thomas Tobé, riksdagsman från Gävle. Som alla andra gillade han idén och vi träffade tillsammans med honom Sofia Arkelsten, moderaternas miljöpolitiska talesman. Nu förstod vi att om idéerna ska tas på allvar, måste de komma från den akademiska sidan, att vi måste ha forskarna med oss. Sofia hjälper oss att få kontakt med Harry Frank som är en erkänt duktig Professor och medlem i Kungliga Vetenskaps Akademin.

En debattartikel i SvD resulterar i 350 kommentarer på 72 timmar
samt ett viktigt telefonsamtal.

Nu börjar allt ta fart, Harry har varit med förr och vet hur vi ska arbeta. Han inser genast fördelarna med elektrifiering av tunga transporter och han skriver tillsammans med Anders ett svar på en debattartikel i SvD om höghastighetsjärnvägar, se SvD 24/7-2009. Inlägget skrivs för att få upp frågan på dagordningen och kommenterades 350 gånger på 72 timmar. Många var kritiska, men inga bra motargument dök upp. Kritikerna ansåg mest att ”det inte skulle gå för att det inte skulle gå”, fortfarande fanns inga tunga motargument, även om många tekniska bitar behöver ses över. Efter att Per Ranch på Grontmij läst artikeln kontaktar han Anders. Per har arbetat mycket med spårvagnar och trådbussar och vill delta i en eventuell förstudie.

I Sverige finns det företag som är världsledande inom
alla områden som behövs för en fullskalig utbyggnad av elvägar.
Aktiebolaget Svenska Elvägar startas.

Vägverket och Energimyndigheten beviljade i januari 2010 finansiering till Svenska Elvägar AB. En förstudie om elvägar gjordes, vilken visade på stora ekonomiska och miljömässiga vinster med elvägar.

I december samma år beviljade energimyndigheten via FFI-programmet finansiering till nästa del i projektet, vilket består av utveckling av en strömavtagare som kan agera självständigt i hastigheter upp till 80km/h.
Samarbetspartners i projektet är Hägglunds BAE systems, Trafikverket, Balfour-Beatty, Volvo, Scania, Elforsk, Projekt Engagemang och Mälardalens högskola – Robotdalen.

Nästa steg blir att tillsammans med industrin bygga en försökssträcka där elvägen testas under verkliga förhållanden. En försiktig uppskattning är att sträckan kan vara klar inom två år.